När sillen i november 1877 helt plötsligt i massor trängde in i skärgården var beredskapen för att ta emot den välkomna gästen mycket låg; det fattades tunnor och salt och det fattades folk, som behärskade sillhanteringen. Det som saknades fick i första hand hämtas från Norge. Därifrån sändes även, på norskt initiativ, fartyg med inte bara tomtunnor och salt utan även med tunnbindare, gälare och saltare samt till och med kompletta garnbruk med fulltalig bemanning . (Höglund, Hans, Vikarvets årsbok 1975) Inflyttningen märks mycket tydligt här på Resö. Befolkningen ökade från 80 personer 1850 till 460 personer 1910. Kunskap- och arbetskraftsinvandringen från grannlandet i väster visade sig även på Resö. En kapitalstark man från Nötteröy , Anders Andersson köper Österröd och titulerar sig några år senare som sillsalteriidkare.
Etnologen Olof Hasslöf, gjorde inför sin stora studie om Svenska västkustfisket en rad intervjuer på Resö sommaren 1929. Ur dessa minnesanteckningar kan man läsa att de första sillsalterierna började sin verksamhet 1878 men på 80- 90- talet var det mest aktivitet. Han intervjuade resöbon Martin Berntsson, som då var i sjuttioårsåldern. Martin förklarade då “Förr i tiden hade de alldeles för lite salt på sillen, så den gulnade och blev dålig. Men de hade inte så gott om saltet. Det var dyrt och svårt att få. Men sjön var saltare då än nu, så när det bröt över skären och detta sedan fick torka blev det salt i hålorna. Sådant salt for man omkring på skären och skrapade ihop.” Vidare kan man läsa att man hade jakter som seglade runt bland öarna och närliggande samhällen och köpte upp sillen. Man höll sig också med egna vadar, 6- 7- stycken, och lejde folk på ”sleddpart” (Betalning som bestod i del av vinsten). Sillen kom in till kusten i november och fanns tillgängligt för den tidens fiske med landvad och garn i några månader. För att att hinna med att ta tillvara på all sill stängde man in sillen i vikar aller i stora hängen med landvadar som man därefter fiskade ur . Hasslöf skriver vidare att ”Det var ju ofta islägg om vintrarna på den tiden, så det frös över stänget. Då högg man upp en vak så pass att man kunde ro och kasta, ”dra vaden”. Inne vid land höggs också upp så pass hål, så att man kunde länna vaden, sedan man dragit den under istäcket. Saltning skedde av lejt folk, karlar och fruntimmer innefrån landet. De hade betalt för dan och fritt logi i bodvinden eller i ett hus därintill.” Fisket bedrevs till uteslutande delen med garn och landvad. De två första snörpvadarna köptes till Resö från Holmen 1903. Man rodde ut dem i två år men satte sedan in maskin i båtarna 1906. Snörpvadarna var relativt nya som fångstmetod under denna tid. På 1880-talet hade detta fiske prövats i Norge för första gången och fiskemetoden importerades till Bohuskusten under 1890-talet (Höglund, Hans, Vikarvets årsbok 1975). Men det var först mad motoriseringen av fartygen som snörpvadfisket tog fart på allvar.
År 1885 kunde man läsa sig till att det fanns 25 stora sillgarn och 11 landvadar på Resö. Kulmen i sillfisket nåddes under 1890-talet. Då fanns det så mycket som 14 salterier på Resö, varav fem låg i hamnen. Namnen på dessa var Kyrkan, Finkan, Hinkan, Minkan, och Törrebo vars ägare var bland annat Hilde Isaksson och Martin Berntsson. Sillsalterierna låg på rad från nuvarande Kopprabryggan och söderut in mot hamnen. Salterierna eller magasinen var stora hus och hade en till två våningar där övervåningen på vissa magasin användes till bostad åt arbetarna. På insidan av sillsalterierna mot land hade man jämnat till marken vilken användes för insaltning av sillen.
I slutet av 1800-talet brann några av sillsalterierna ned, elden spred sig snabbt eftersom magasinen var av trä och låg tätt. I Strömsatd tidning kan man läsa följande från den 11 maj 1898. “Eldsvåda. En häftig eldsvåda utbröt i lördags vid middagstiden på Resö och hade inom kort lagt fem hus i aska, däribland ett boningshus tillhörande salteriidkaren A. Andersson därstädes. Elden uppkom därigenom att gnistor från bakugnen antände spåntaket på bostadshuset. Den närgränsande skogen var äfven starkt hotad. Byggnaderna voro dock alla försäkrade i länsbolaget.”
Bara ett halvår senare brann ytterligare ett sillsalteri ned. I den svenskamerikansta tidningen, Svenska tribunen från den 21 december 1898 kan man läsa följande. “Den 26 nov. nedbrann å Resö salteriidkaren Hilde Isakssons salteribyggnader med all där förvarad lösegendom af fiskeredskap, tomtunnor, salt etc. Lösegendomen var försäkrad till 16000kr. Någon eldning hade där ej förekommit på flera dagar. Egaren var ej hemma utan befann sig på afärsresa i Kiel.”
Den allmänna uppfattningen som berättades efteråt var att det var ett försäkringsbedrägeri. Sillen hade sedan några år minskat i omfattning och vid slutet av 1890-talet hade det nästan upphört helt.
De övriga salterierna låg spridda över ön. Ägarna till sillsalterierna, eller “sillsalteriidkare” som det står i kyrkböckerna eller andra källor, var på 1890-talet:
Anders Andersson: Två salterier på Oljeskär. Han kallades “Norsken” och bodde på Österröd.
Johan Martin Berntsson: Ett eller två salterier. Ett i hamnen och möjligtvis även ett på Stenarsnubben. Här syns fortfarande det stora tillplattade området som användes för insaltning av sill. Området användes senare till uppläggning av hummersumpar.
Isak August Olausson: Far till Hilde, hade två salterier på Holmsbacken (innanför Måskär) där han bodde. Man kan fortfarande se plintar i berget och på stenarna.
August Isaksson: Ett salteri.
Hilde Isaksson: Två salterier varav ett låg i hamnen och ett på Vattenholmen.
Emanuel Olsson: Två salterier. Han kallades även “guldpilten” och bodde Nordgård.
Torin Olsson: Ett salteri, lite norr om Oljeskär. Han bodde på Vallbostrand.
Ludvig Risp: Minst ett salteri som låg på Rommleborg.
Prosten CU Ekström på Tjörn skriver i sin bok ”Praktisk afhandling öfver lämpligaste sättet att fiska sill, torsk, långa, makrill, hummer och ostron” från 1845 följande beskrivning över hur vadfisket efter sill gick till.
“Stora Sillwaden kan endast nyttjas på wissa ställen der hon går fram, och då sillen hunnit stranden så nära, att hon räckes af waden. Till dess begagnande fordras 16 à 20 man och 3:ne båtar, en större, som kallas wadbåt med 10-12 mans besättning. Uti denna lägges waden. Först inhalas linan till den armen, som sist skall utläggas, och derefter intages waden, som derunder redes färdig till utläggning. Sist intages ett af windspelen hwarmed waden drages. De andra twenne båtarna äro mindre, med endast 3 à 4 man i hwardera. I den ena af dessa lägges linan och windspelet till den af wadens armar, som sist skall utläggas, i den andra medtages endast en så kallad Känn-dörj. Desse båtar kallas Kågar eller Kännare. Då alla båtarna åtföljts till trakten der waden kan dragas och sillstimmen förmodas stå, företager sig den af de smärre båtarna, som har Känn-dörjen att söka sillen. Detta tillgår på det sättet, att dörjen nedsänkes här och der, då sillstimmen kännes, icke blott af det motstånd sillmassan gör mot lodet wid sjunkningen, utan äfwen derutaf att sillen wid sina rörelser, stöter mot snöret. Då stimmen på detta sätt är uppsökt, reser sig dörjaren i båten, till tecken att stimmen är funnen. Wadbåten, som alltid ligger i närheten af stället, lemnar då den öfwerst liggande stafwen af wadarmen till den andra kågen eller kännaren, som uti den fäster den draglina, som han medfört. Derefter ror denna kåg, sedan han tagit 1 à 2 man ombord ifrån den andra kågen, till närmaste strand och uppsätter der windspelet. Då detta är gjordt, utkastas waden från wadbåten af 4 man, af hwilka 2 utkasta den öfre och 2 den nedre telnan tillika med garnet, hwarunder de öfrige af wadbåtens besättning ro ut waden i halfcirkelform, och då kastningen är slut, ro med den i wadbåten liggande linan till stranden. “
Något som också visar på ett rikligt fiske och att det var mycket folk på Resö var det bageri som uppfördes i ett hus i närheten av hamnen. byggde huset på 1890-talet och började en bagerirörelse. Under några år säges det ha gått bra men när sillfisket upphörde försvann också arbetarna som bodde i magasinen och folket på Resö fick, till följd av fiskets nedgång, mindre tillgång på pengar. Även om bagerirörelsen försvann fortsatte han att baka och varje jul fick grannarna runt om en stor vetekrans.
Några personer på Resö tjänade under den här tiden ganska mycket pengar. Två av dem var Hilde Isaksson och Martin Berntsson som under de här åren hyrde en ångbåt från Göteborg, Runan, som de använde i sillfisket. Det berättas att de och ett vadlag vid ett enda tillfälle hade satt vaden utanför Oljeskär och hade fått så mycket sill att de kunde salta och fylla två fartyg som skulle till Holland och ändå fick sill över. En annan ångbåt, Herman, fanns också på Resö vid den här tiden som även den hyrdes in av Hilde Isaksson. Vattnet till dessa två båtars ångpannor togs från Hamnekälla´(Hamnkällan) där man byggt en bassäng av granit som vattenreservoar. Vattenreservoaren finns fortfarande kvar, om än något övervuxen.
Allan “på Garm” Olsson återberättade gärna historier han hört från barndommen. En av dessa var att Hilde vid ett tillfälle lastade en ångbåt full med färsk sill och sedan i högsta möjliga fart avseglat till England, där priserna var högre. Något hade hänt under resan som fördröjde överfarten för vid framkomsten hade sillen ruttnat. Förklaringen till att sillens förfarande gavs många år senare efter att ha plöjt igenom den tidens tidningar. Se tidningsurklippet ovan, Sveriges sjöfartstidning 9 januari 1901.
Om fisket i norra Bohuslän finns att läsa i Olof Hasslöfs bok ”Västkustfiskarna”. Det är Johan Pettersson från Holmen som använde en kutter som logement och låg i Lindöbukten på 1890-talet och fiskade sill.
”De var sex man i laget, som fiskade 3 i vardera av två norskbyggda snipor på en sexton fot i kölen. På var snipa brukades en garnlänk på 5-7 garn stycket. De sattes på kvällen och drogs i dagningen. En man rodde och två men drog garnen, som löpte in över en rulle på äsingen. Så fort länken var ombord segla vi hem till kuttern. Där lunná vi garnen. Om det var mycket sill, fick vi ibland lunná på land. Sillen kastade vi i främre röet på snipan. När garnen var uppe, tog vi sillen upp i korgar. Vi salta sillen som hon var i tunnor. Det kallar vi störtsalta. Sen när fisket var gjort och en kom hem, tog vi sillen ur de tunnorna, gäldená och lá nytt salt på ná. Så ungefär tedde sig redskapen och arbetet i sillsättgarnan efter gamla stilen.”
Sillfisket är väldigt omskrivet i Strömstads Tidning under 1890-talet. Bland annat kan man läsa från november 1891:
”1890-1891 års sillfiske i länets två nordligaste distrikt var mycket lönande. Efter det sill erhållits vid försök utanför Koster redan den 4 November, började det egentliga garnfisket inom 9:de distriktet den 13 November vid Kalfö och Hafstenssund och blef allmänt i slutet av November, var det bäst vid Kosteröarna i December samt upphörde i början av Januari på grund af ishinder. Det bibehöll sig längst i distriktets norra del. Garnsillen var jämn och ännu bättre än förra vintern, i början nästan enbart fullsill. Garn på 17 anfar per aln fiskade bäst. Efter en hård ostlig storm som inträffade en vecka efter fiskets början, som afbröt fisket och äfven tillgången på sill för några dagar, blef varan mer blandad. Garnen sattes för mesta på 3 famnars djup. Högsta priset 8.50 per hl erhölls i slutet af December och lägst 3.50 vid garnfiskets början. Vanligaste priset var 5.25. Garnfisket inbrangte 79.593 hl med ett försäljningsvärde af 364.800 kr……